spåna vidare lite på det där med ärlighet....

tycker det är lusigt egentligen. Vi går runt och fostrar våra barn att man ska vara ärlig hela tiden. Aldrig ljuga, alltid säga som det är.

Men sen vi vuxna då. vi föräldrar som går där ute och lär våra barn att man inte ska ljuga. Vi går runt och är skrämmande falska egentligen.
Vi ljuger om ens vita lögner. frågar någon om man mår bra. Svarar vi snabbt ja då det är superbra. tack själv. Fast innuti gråter vi jätte mycket. vi har ont vi är trötta och man mår inte bra.
är vi då ärliga?!?! eller ljuger vi.

men om man säger sanningen vad får man för svar då. hur reagerar folk då.
om någon berättar att åh dom ska hit och dit och dom har köpt ditten datten. Står man där och säger åh va kul jätte fint osv innerst inne börjar avundssjukans lampa blinka gröt.
sen går vi hem och skvallrar eller till en annan vän och berätta ja du vet här och där och si och så.
usch ja är så trött på denna falska värld man lever i.

vill dock inte säga att jag är bättre på det själv. jag lever i detta samhället och ja jag pratar oxå av mig och går hem och skvallrar så klart.
men vad hade hänt om man vågade vara ärlig och prata med människa och erkänna det.