För 1 år sen ....
Efter lång tid och väntan .. haha 2 dagar över tiden fick jag nått som kändes som en värk. Jag ligger spänd och nervös och tittar lite på klockan. Efter en stund vågar jag väcka sambon. Sen ligger vi där och är nervösa tillsammans. Jag får andas igenom värkarna och till slut känner vi att dom kommer rätt regelbundet och vi ringer in. Eftersom det är nummer 3 är vi välkomna in. Ringer Doulan och svärisarna.
Vi möter upp Doulan tar en prom bort tänker att det är ju gott om tid. Värkarna kommer. När vi kommer in får komma till en sal och där lägs CTG. Värkarna reg lite halvdåligt. Man Kommer in och känner och så klart det är ju Minna som ska ha barn har hon värkar och ändå inte öppen mer än 1 finger och tappen kvar men mjuk.
BM och vi kommer överens eftersom jag har värkar att jag får stanna då jag är rädd och vill inte åka hem. Testar bad … men detta går inte jag blir svimfärdig och mår illa. Kommer tillbaka till rummet. Inser att jag mår inte alls bra. Kallsvettas och ser nog inte helt pigg ut. Vi försöker ta det lugnt jobbar igenom värkarna så bra det bara går. T och doulan är super.
Det blir BM byte och direkt känner jag avsky mot denna men men .. inget att göra det var en barnmorske studerande som var underbar. Det är stor helg på förlossningen och det värkar som hela kalmar föder barn denna helgen så jag fick fint nöja mig till att vara där och inte vara prio nummer 1. BM kommer in och menar på att vi testar akupungtur. Sagt och gjort. Donk utan att känna och inget knussel dunkade hon ner nålar i benen på mig hela vägen ner. Det gjorde svinont och det var helt sjukt jobbigt. Detta funkade dock inte så bra utan det blev samma effekt. Vi pratade då om att åka hem och sova för nu var vi alla rejält trötta och slut. T fick själv dra ut nålarna för det var ingen som kom in och gjorde det åt oss.
Väl nog kämpat bestämde vi för att åka hem packade allt satt på oss kläder och var redo. Då tänkte T på mitt tryck och ville att dom skulle kolla detta innan jag åkte. Väl sagt och gjort. Och det var högt över 100 i undertryck. Vi frågade då om jag skulle kissa på en sticka och sagt och gjort klämde ut ett par droppar och det visade +1 i urinen. Visade upp det för BM som först inte såg att det var nått utan tyckte det såg bra ut. Men sen såg hon att det var ju inte helt ok. Efter en stund kom läkaren in för nu hade man rådfrågat dem. Jag fick inte åka hem utan stanna. Jaha när man vill stanna får man knapt och när man vill åka får man inte detta. Jaha det var bara att stanna fick mat och nya BM trillade in. Denna gången bra. På natten pratade vi om sovdos. Doulan fick ett rum att sova i och t fick en säng inne i mitt rum, jag låg och somnade mellan värkarna. Efter ett tag började värkarna hugga i och göra riktigt ont så när det var prat om sov dos sket jag i det och körde på. Sov mellan värkarna.
På morgonen började det göra riktigt ont och man kände att tappen var nästan utplånad och jag var öppen 4cm så jag fick börja ta lite lustgas. Detta var himmelskt. Nya BM och man hade nu mer tid för oss och vi fick mer service och man jobbade aktivt för mig nu. Hon ville sätta akupunktur igen men jag blev lite skeptisk men sa ja och gissa om jag är glad för gud va hon var duktig.
Man bestämmer sig efter lunch att kolla igen. Bebis ligger inte helt lyckat med huvudet och högt upp men helt utplånad och 5 cm. Men fortf anser man inte helt att jag är igång då värkarna inte kommer så ofta och regelbundet. Man vill ta vattnet men vågar inte pga bebis läge. Man tar till läkaren som kommer in och säger att det är lugnt bara ta vattnet. Så läkaren taar vattnet och inom loppet av några minuter sätter det igång och då med råge. Värkarna kommer utan att avlösa varadanra och jag är mycekt smärtpåvärkad pga att det långa utdragna arbetet och ingen sömn. Här säger jag till T att nu kommer jag försvinna in i min värld och inte ha kontakt med omvärlden.
Här är det mästa nu ett stort förbannat blurr. T säger att det var en gång jag sa att jag inte ville vara med mera och åka hem och ropade efter pappa. Skumt med tanke på att pappa bott i Brunei nu i 6år. Jag minns att det gjorde så ont att jag kunde inte ligga stilla var tvungen att röra mig hela tiden. T har berättat att värkarna var konstant och gick knapt ner utan det var bara nere och vände för att sen gå upp i topp igen.
Snart kom krystvärkarna eller rättare sagt den där så kallade bajskänslan. Och jag ville bara trycka… kunde inte hindra det utan bara krysta utav helvete. Minns att jag höllt på att dö när huvudet stog halvägs ut fick jag inte krysta för att det skulle gå sakta och jag fick ju inte spricka pga min tidigare sfvinter. Andas andas hörde jag bara. Så jävla lätt då. Sen säger dom bara ta det lugnt andas och sen vid nästa värk kommer bebis. Och sen krystade jag som tusan och slurp sa det och bebis var ute och all smärta borta. Dom tog lite prover på hennes navelsträng och sen håller de upp henne och frågar vill ni se vad det blev. Sen kommer Milly vår älskade och efterlängtade lilla Mini M upp på mitt bröst!
Vikt 3385g längd 49cm och hatt mått 34cm
Helt underbart 4 blev 5 den 12 april 2010 efter 41 timmars maratonförlossning.
En stooooor eloge till Min älskade T och till min Doula Mona.
Vi möter upp Doulan tar en prom bort tänker att det är ju gott om tid. Värkarna kommer. När vi kommer in får komma till en sal och där lägs CTG. Värkarna reg lite halvdåligt. Man Kommer in och känner och så klart det är ju Minna som ska ha barn har hon värkar och ändå inte öppen mer än 1 finger och tappen kvar men mjuk.
BM och vi kommer överens eftersom jag har värkar att jag får stanna då jag är rädd och vill inte åka hem. Testar bad … men detta går inte jag blir svimfärdig och mår illa. Kommer tillbaka till rummet. Inser att jag mår inte alls bra. Kallsvettas och ser nog inte helt pigg ut. Vi försöker ta det lugnt jobbar igenom värkarna så bra det bara går. T och doulan är super.
Det blir BM byte och direkt känner jag avsky mot denna men men .. inget att göra det var en barnmorske studerande som var underbar. Det är stor helg på förlossningen och det värkar som hela kalmar föder barn denna helgen så jag fick fint nöja mig till att vara där och inte vara prio nummer 1. BM kommer in och menar på att vi testar akupungtur. Sagt och gjort. Donk utan att känna och inget knussel dunkade hon ner nålar i benen på mig hela vägen ner. Det gjorde svinont och det var helt sjukt jobbigt. Detta funkade dock inte så bra utan det blev samma effekt. Vi pratade då om att åka hem och sova för nu var vi alla rejält trötta och slut. T fick själv dra ut nålarna för det var ingen som kom in och gjorde det åt oss.
Väl nog kämpat bestämde vi för att åka hem packade allt satt på oss kläder och var redo. Då tänkte T på mitt tryck och ville att dom skulle kolla detta innan jag åkte. Väl sagt och gjort. Och det var högt över 100 i undertryck. Vi frågade då om jag skulle kissa på en sticka och sagt och gjort klämde ut ett par droppar och det visade +1 i urinen. Visade upp det för BM som först inte såg att det var nått utan tyckte det såg bra ut. Men sen såg hon att det var ju inte helt ok. Efter en stund kom läkaren in för nu hade man rådfrågat dem. Jag fick inte åka hem utan stanna. Jaha när man vill stanna får man knapt och när man vill åka får man inte detta. Jaha det var bara att stanna fick mat och nya BM trillade in. Denna gången bra. På natten pratade vi om sovdos. Doulan fick ett rum att sova i och t fick en säng inne i mitt rum, jag låg och somnade mellan värkarna. Efter ett tag började värkarna hugga i och göra riktigt ont så när det var prat om sov dos sket jag i det och körde på. Sov mellan värkarna.
På morgonen började det göra riktigt ont och man kände att tappen var nästan utplånad och jag var öppen 4cm så jag fick börja ta lite lustgas. Detta var himmelskt. Nya BM och man hade nu mer tid för oss och vi fick mer service och man jobbade aktivt för mig nu. Hon ville sätta akupunktur igen men jag blev lite skeptisk men sa ja och gissa om jag är glad för gud va hon var duktig.
Man bestämmer sig efter lunch att kolla igen. Bebis ligger inte helt lyckat med huvudet och högt upp men helt utplånad och 5 cm. Men fortf anser man inte helt att jag är igång då värkarna inte kommer så ofta och regelbundet. Man vill ta vattnet men vågar inte pga bebis läge. Man tar till läkaren som kommer in och säger att det är lugnt bara ta vattnet. Så läkaren taar vattnet och inom loppet av några minuter sätter det igång och då med råge. Värkarna kommer utan att avlösa varadanra och jag är mycekt smärtpåvärkad pga att det långa utdragna arbetet och ingen sömn. Här säger jag till T att nu kommer jag försvinna in i min värld och inte ha kontakt med omvärlden.
Här är det mästa nu ett stort förbannat blurr. T säger att det var en gång jag sa att jag inte ville vara med mera och åka hem och ropade efter pappa. Skumt med tanke på att pappa bott i Brunei nu i 6år. Jag minns att det gjorde så ont att jag kunde inte ligga stilla var tvungen att röra mig hela tiden. T har berättat att värkarna var konstant och gick knapt ner utan det var bara nere och vände för att sen gå upp i topp igen.
Snart kom krystvärkarna eller rättare sagt den där så kallade bajskänslan. Och jag ville bara trycka… kunde inte hindra det utan bara krysta utav helvete. Minns att jag höllt på att dö när huvudet stog halvägs ut fick jag inte krysta för att det skulle gå sakta och jag fick ju inte spricka pga min tidigare sfvinter. Andas andas hörde jag bara. Så jävla lätt då. Sen säger dom bara ta det lugnt andas och sen vid nästa värk kommer bebis. Och sen krystade jag som tusan och slurp sa det och bebis var ute och all smärta borta. Dom tog lite prover på hennes navelsträng och sen håller de upp henne och frågar vill ni se vad det blev. Sen kommer Milly vår älskade och efterlängtade lilla Mini M upp på mitt bröst!
Vikt 3385g längd 49cm och hatt mått 34cm
Helt underbart 4 blev 5 den 12 april 2010 efter 41 timmars maratonförlossning.
En stooooor eloge till Min älskade T och till min Doula Mona.
Kommentarer