Det är inte lätt...
Att börja sitt liv någon annan stans. Efter 7 års kämpan inser man att det är inte lätt. Flyttade hit för 7år sen. Då viste jag inte vad resan skulle innebära. Jag sa upp mig och lämade allt mitt jag hade och flyttade efter kärleken. Första året var kämpigt och jag kände inte många här. bara en kompis mer eller mindre. Sen kom lilla hedda till mig i magen och jag skapade mig nya vänner. Hade en speciell vän som var min bästaste vän. Under en tid här uppe bodde min mallis här med. Min vän sen oj .. 14år tillbaka. ALlt var gutt vi lärde känna fler och fler här uppe.
Fröken Karlsson gjorde antre.
Sen kom den krachen som vände upp och ner på mitt liv. Skillsmässan. Denna ställde livet på sin spets. I allt detta fanns vännerna ju. Speciellt 2 av dem den ena var den tjej jag träffade för 7 år sen när jag flyttade upp och den andra som verkligen var min bästaste här.
Tyvärr var hennes liv kaos med. Men vi fann ett stöd i varandra. Många dumma saker kom fram och sades, jag var i kaos och hennes liv i kaos trodde dock aldrig att detta kaos skulle skapa det som inte finns idag. Vänskapen försvann. Saknar denna vän oerhört mycket men har oxå insett att den kommer aldrig tillbaka.
Den andra vännen gick bort ny nyligen och om någon vecka säger jag hej då till henne. Kvar står jag här. Mitt liv ser annurlunda ut. Ja har ny man ny familj få talet nära vänner kvar. Men va svårt det är att få någon så där nära nära som är ens allra allra bästis som man kan vara sig själv hundra % med. prata om allt vara den man är.
Bäst funkar jag nog med Fröken Karlsson hon har en förmåga att ta fram den sidan.
Någon som jag saknar massa massa är min mallis. Men samtidigt min Mallis lever sitt liv och jag vet att du har det gutt och inget skulle kunna ändra på det. Jag vet att du finns där och du vet att jag finns för dig. Sen må det vara aldeles för många mil mellan. Vi hörs inte av usla bägge på den varan. men va fan kompis skapet finns där. Litar på den så starkt att det inte finns några krav på den.
Jag upplever att många vänner har jag det är nog inte det men jag är inte så där nära nära med någon att man känner att henne litar jag fullt ut på henne är min aldra trognaste henne gör man allt kul med. Firar roliga dagar med. Sitter ju oftast själva på helger man ska ha kul och vara flera.
jag känner att jag är så rädd alltid att trampa vänner på tårna att göra fel. Därför har jag så svårt att slappna av och många grodor hoppar ut ur mig. Tänker massa hela tiden oj gjorde jag rätt gjorde jag fel. Oj varför få vi inte vara med, varför blir vi inte bjudna. Hum idag får jag inga mess vad är fel... varför gör dom så varför säger de så. OSV. Det är svårt. Minns i malmö hur gutt var det inte med tjejmiddagarna .. alla saker vi gjorde gänget. Där fanns det en samhörighet och vi var ett gäng liksom. man kunde och jag vågade mer vara mig själv. Jag var inte så rädd för jag viste att jag hade vänner och alla umgicks.
sen jag flyttade till kalmar har ensamheten och utanförskapet gjort sig så markant och påmint sen barndommens ensamma mobbningstider.
Sen hela soppan med kompisen som ja den har verkligen väckt jobbiga känslor i mig. Trodde aldrig jag skulle få uppleva sådant utanförskap och få höra att man är ivägen eller att man inte får vara med och leka. Trodde inte att jag skulle få uppleva en slaggs "vuxenmobbing" jag vet att en annan vän sagt till mig bry dig inte men hur lätt är det. När man egenkligen bara vill höra till vara med.
det är svårt man vill så mycket. men är samtidigt så rädd.
Fröken Karlsson gjorde antre.
Sen kom den krachen som vände upp och ner på mitt liv. Skillsmässan. Denna ställde livet på sin spets. I allt detta fanns vännerna ju. Speciellt 2 av dem den ena var den tjej jag träffade för 7 år sen när jag flyttade upp och den andra som verkligen var min bästaste här.
Tyvärr var hennes liv kaos med. Men vi fann ett stöd i varandra. Många dumma saker kom fram och sades, jag var i kaos och hennes liv i kaos trodde dock aldrig att detta kaos skulle skapa det som inte finns idag. Vänskapen försvann. Saknar denna vän oerhört mycket men har oxå insett att den kommer aldrig tillbaka.
Den andra vännen gick bort ny nyligen och om någon vecka säger jag hej då till henne. Kvar står jag här. Mitt liv ser annurlunda ut. Ja har ny man ny familj få talet nära vänner kvar. Men va svårt det är att få någon så där nära nära som är ens allra allra bästis som man kan vara sig själv hundra % med. prata om allt vara den man är.
Bäst funkar jag nog med Fröken Karlsson hon har en förmåga att ta fram den sidan.
Någon som jag saknar massa massa är min mallis. Men samtidigt min Mallis lever sitt liv och jag vet att du har det gutt och inget skulle kunna ändra på det. Jag vet att du finns där och du vet att jag finns för dig. Sen må det vara aldeles för många mil mellan. Vi hörs inte av usla bägge på den varan. men va fan kompis skapet finns där. Litar på den så starkt att det inte finns några krav på den.
Jag upplever att många vänner har jag det är nog inte det men jag är inte så där nära nära med någon att man känner att henne litar jag fullt ut på henne är min aldra trognaste henne gör man allt kul med. Firar roliga dagar med. Sitter ju oftast själva på helger man ska ha kul och vara flera.
jag känner att jag är så rädd alltid att trampa vänner på tårna att göra fel. Därför har jag så svårt att slappna av och många grodor hoppar ut ur mig. Tänker massa hela tiden oj gjorde jag rätt gjorde jag fel. Oj varför få vi inte vara med, varför blir vi inte bjudna. Hum idag får jag inga mess vad är fel... varför gör dom så varför säger de så. OSV. Det är svårt. Minns i malmö hur gutt var det inte med tjejmiddagarna .. alla saker vi gjorde gänget. Där fanns det en samhörighet och vi var ett gäng liksom. man kunde och jag vågade mer vara mig själv. Jag var inte så rädd för jag viste att jag hade vänner och alla umgicks.
sen jag flyttade till kalmar har ensamheten och utanförskapet gjort sig så markant och påmint sen barndommens ensamma mobbningstider.
Sen hela soppan med kompisen som ja den har verkligen väckt jobbiga känslor i mig. Trodde aldrig jag skulle få uppleva sådant utanförskap och få höra att man är ivägen eller att man inte får vara med och leka. Trodde inte att jag skulle få uppleva en slaggs "vuxenmobbing" jag vet att en annan vän sagt till mig bry dig inte men hur lätt är det. När man egenkligen bara vill höra till vara med.
det är svårt man vill så mycket. men är samtidigt så rädd.
Hej du Minna, jag känner igen mig... Vi har ju bara bott här i stan i 3 år, och jag har faktiskt ett tjejgäng, och det är jag jätteglad för, men det är ändå inte den gemenskapen man har med kompisar man har känt länge. Vi träffas för sällan för det, men jag saknar den där man vet allt om, som vet allt om mig, som man kan sitta tyst med utan att det känns konstigt. Vi får hoppas att vi får var sin sån vän där vi bor... KRAM!!!!
21 Januari, 19:25
Kommentarer