Jag borde bli skådis
Vissa dagar känner jag att jag är stans bästa illusionist.
Jag kan lura vem som helst.
Sen min skilsmässa som nästan tog knäcken på mig har jag försökt resa mig upp. Samtidigt som jag under dessa år kämpade för att få den hjälp jag tror min barn behöver ( en utredning för en viss diagnos) dessa år har varit kantade av ständiga bråk, påhopp , snutskastningar, hot, antagande och lögner. Jag har blivit missbedömd av myndigheter och felbehandlad så till den milda grad att jag faktiskt känner mig psykiskt ”våldtagen ” av dem. Jag har blivit anmäld till soc gått igenom utredning där för att samtidigt ha fått stämning om ensam vårdnad. Allt detta för jag vill ha hjälp till mitt barn.
Mitt förhållande med min man har ständigt varit hotad då det är ett tungt lass även för honom att bära. Mina barn har lidit och tyvärr fått ta mer än jag någonsin velat att de ska ta. Men jag har aldrig belastat dem och de har fått vara barn. Jag älskar dem mer än livet själv.
Mycket av detta har varit på grund av bitterhet. Så är det något man aldrig ska vara eller bli är det bitter för det förstör så himla mycket.
Just nu sitter jag i ett läge där jag skulle kunna vältra mig i skadeglädje och bitterhet. Men jag väljer en annan väg. Jag känner äntligen att jag på något sätt vunnit en 6 år lång kamp. Vi är inte i mål än så jag vågar inte fira. Men jag är inte rädd längre. Jag ser hopp och ljus.
Ja har fortf inte fått hjälp eller diagnos för mitt barn. Jag våndas mycket med att göra den utredningen om jag får chansen. i mina ögon är barnet underbart men i andras ögon döms barnet, men framför allt jag som mamma som gjort mitt barn till de denna är.
Men jag får ofta höra Minna du är så stark, kämpa på du klarar detta för du är så stark. Vet ni om folk tror jag är stark då måste jag vara en fantastiskt skådis för jag känner mig svagare än svagaste tråd. Jag känner att jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och lipa. Jag känner själv att jag får kämpa hårt varje dag för att få det att fungera… och ibland fungerar de ändå inte.
Så när ni möter vuxna, barn och medmänniskor varje dag. Döm inte dem på de yttre för ni vet inte vilka bra skådisar det kan vara. Döm inte barn för deras bettende de kanske inte kan styra det. Anta inte att det är föräldrarnas fel för de kanske inte får den hjälpen de behöver.
Och snälla var inte bittra för det kommer plåga och skada er och de omkring er livet ut.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag kan lura vem som helst.
Sen min skilsmässa som nästan tog knäcken på mig har jag försökt resa mig upp. Samtidigt som jag under dessa år kämpade för att få den hjälp jag tror min barn behöver ( en utredning för en viss diagnos) dessa år har varit kantade av ständiga bråk, påhopp , snutskastningar, hot, antagande och lögner. Jag har blivit missbedömd av myndigheter och felbehandlad så till den milda grad att jag faktiskt känner mig psykiskt ”våldtagen ” av dem. Jag har blivit anmäld till soc gått igenom utredning där för att samtidigt ha fått stämning om ensam vårdnad. Allt detta för jag vill ha hjälp till mitt barn.
Mitt förhållande med min man har ständigt varit hotad då det är ett tungt lass även för honom att bära. Mina barn har lidit och tyvärr fått ta mer än jag någonsin velat att de ska ta. Men jag har aldrig belastat dem och de har fått vara barn. Jag älskar dem mer än livet själv.
Mycket av detta har varit på grund av bitterhet. Så är det något man aldrig ska vara eller bli är det bitter för det förstör så himla mycket.
Just nu sitter jag i ett läge där jag skulle kunna vältra mig i skadeglädje och bitterhet. Men jag väljer en annan väg. Jag känner äntligen att jag på något sätt vunnit en 6 år lång kamp. Vi är inte i mål än så jag vågar inte fira. Men jag är inte rädd längre. Jag ser hopp och ljus.
Ja har fortf inte fått hjälp eller diagnos för mitt barn. Jag våndas mycket med att göra den utredningen om jag får chansen. i mina ögon är barnet underbart men i andras ögon döms barnet, men framför allt jag som mamma som gjort mitt barn till de denna är.
Men jag får ofta höra Minna du är så stark, kämpa på du klarar detta för du är så stark. Vet ni om folk tror jag är stark då måste jag vara en fantastiskt skådis för jag känner mig svagare än svagaste tråd. Jag känner att jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och lipa. Jag känner själv att jag får kämpa hårt varje dag för att få det att fungera… och ibland fungerar de ändå inte.
Så när ni möter vuxna, barn och medmänniskor varje dag. Döm inte dem på de yttre för ni vet inte vilka bra skådisar det kan vara. Döm inte barn för deras bettende de kanske inte kan styra det. Anta inte att det är föräldrarnas fel för de kanske inte får den hjälpen de behöver.
Och snälla var inte bittra för det kommer plåga och skada er och de omkring er livet ut.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Kommentarer